BLESSED BE THE MOURNING ONES

Foto Tanya Byrne

”A poignant meditation on the mechanisms of mourning and a gesamtkunstwerk incorporating song, dance and puppetry in brilliant amalgamation. I was moved to my very core.”

Blessed be the mourning ones är en allomslutande monolog, en högläsningskväll och en konsert om en exceptionellt envis vänskap, om social utsatthet och om att bli lämnad kvar med frågor som aldrig kommer att besvaras. Föreställningens titel är inspirerad av uttrycket ”Blessed are those who mourn, for they shall be comforted” ur Matteusevangeliet, då verkets centrala utgångspunkt är sorgens dramaturgi, och den självupplevda erfarenheten av att mista en själsfrände.

”Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter. ” /Tove Jansson 

Blessed be the mourning ones är en hyllning till vänskapen som överlever allt, döden inkluderad. Det är en sorgemanifestation och ett försök att utradera tidens existens och därmed länka samman liv och död. Det är en detektivhistoria kring en händelse som aldrig kommer bli helt uppklarad, och en fråga till samhället om hur vi ska förhålla oss till de mest utsatta.

Blessed be the mourning ones är en kärleksförklaring till alla människor som sörjer, till de som saknas oss, men också till de som halkat snett och deras förtvivlade anhöriga.

                                                                                                         

Foto Anna Dvrnik



Medverkande:
Regi, projektledning, manus, film och sceniskt framförande: Aurelia Le Huche
Medverkande i film: Fabian Hedlund och Jonas Viktor Bergman 
Regiögon: Hanna Nygårds och Maja Frykberg Andersson
Dramaturg: Ida Mirow
Ljus: Henrik Wenne
Ljudteknik och lanseringsfoto: Tanya Byrne
Pressfoto: Anna Dvrnik
Produktion: ANDRA SIDAN

Med stöd av:

Verket innehåller utdrag ur boken ”Sent i november” av Tove Jansson, samt livemusik av Antony and The Johnsons, Jonas Viktor Bergman, The Cranes och Bonnie ”Prince” Billy. 
Verket vilar på två förstudier gjorda inom ramen för kurserna Regi för rörelsebaserad scenkonst samt Live- art och performance på SKH. Jag genomförde min slutgiltiga repprocess under en residens på Turteatern under nov-dec 2021.

Blessed be the mourning ones hade premiär 18 februari 2022 i Benhuset på Katarina Kyrkogård, gästspelade i april på Turteatern och i september på Stockholm Fringe Festival.

Press: Situation Stockholms och dagens ETC. 




Några publikröster: 

”… en imponerande uppvisning av Le Huches breda register från sång och skådespeleri, text och musik, till att behärska och fylla scenrummet. Hennes skicklighet stod helt i tjänst för det svåra ämnet hon valt att dela med oss. ” 

”De personliga fragmenten samlas liksom i ett kalejdoskop i ständigt nya konstellationer, precis så som en djup sorg gör – sedan är upplevelsen ändå individuell.Le Huche har lyckats gjuta denna sorg i en form som kommunicerar väl med publiken, som satt blixtstilla under hela föreställningen. ” 

” Hela föreställningen var konstnärlig perfektion. Jag var skakig på ett positivt sätt i flera dagar efter. ”

”Jag skriver ju inte teaterrecensioner. Och det gör ingen annan heller. Inte när det dyker upp saker som är den vackraste snödroppen på betongen, för där ute är det ändå inga recensenter som går. Men jag måste, bara måste prata om Blessed be the mourning ones av och med Aurelia Le Huche. För att hon är en av de mest talangfulla som någonsin stått på två ben (det är möjligt att hon har fler, konsten har den förmågan att öppna fler och större förklaringar). I alla fall. Så jäkla bra är den. Om sorgearbete, om livet när det slår knut och om de magiska objekt som skapar sammanhang. Om nallen som det sista vittnet. Om hinken. Varje rörelse, varje ton berättar mer om livet än vad som oftast hörs. Livet och döden, som så sammantvinnande de är. I alla fall… För alla de som vet vad jag pratar om och för dem som inte alls vet. Så här långt kan man ju inte skriva men det finns en länk nedan. Premiär om en vecka. Benhuset på Katarina Kyrkogård. Den rätta platsen för någon som blåser liv i själva döden.” 

”Aurelia Le Huche gör ett väldigt berörande blandscenkonstverk om arbetet att älska någon som dör och välja att leva vidare. Hennes närvaro är så självklar. I mötet med döden blir livet alldeles extra värdefullt. Alla dagar som bara är helt vanliga i ens närhet framstår som ett vidunderligt privilegium.”




Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.