TIDIGARE PROJEKT I URVAL
SORG ÄR KÄRLEKENS PRIS
En skiss/förstudie av akt 1 av föreställningen ”Blessed be the mourning ones”, beräknad premiär hösten 2021. Skapad och redovisad inom ramen för kursen Regi för rörelsebaserad scenkonst SKH 2020.
Tillsammans med studenterna Fabian Hedlund, Amina Avdic och skådespelaren Tilda Henriksson testade jag idén att filma rörelse i olika lager för att skapa flera dimensioner, och därefter framföra ett pas de deux live på scen som ett ytterligare här- och nu lager. Verket kretsar kring ett dödsögonblick, kring de minnen och den information som finns kring detta, vilka ställs mot de informationsluckor som också finns och det nästan tvångsmässigt ältande och fantiserande om detta som de efterlevande ägnar sig åt.
Genom rörelsens och filmteknikens hjälp rullas den efterlevandes fantasibilder upp, både önskningar och mardrömmar. Koreografiskt undersökte vi med hjälp av filmens teknik, med tempoförändringar och att spela saker fram- och baklänges, hur vi kunde gestalta fantasier kring ett dödsögonblick. Filmen blir en lek med ett trauma, en manisk fantasi och ett sätt att förhålla sig till ett minne som i sig är en fråga. Ett försök att spola tillbaka ett oåterkallerligt händelseförlopp och fånga ett försvinnande.
BOYS DON´T CRY
När jag grät senast? Oj det minns jag inte. Väldigt längesen i alla fall. Ibland vill jag gråta men det liksom fastnar på väg upp. Här, i halsen. Det känns vasst liksom
Två bröder och en förlust. Två vänner i ett avgörande ögonblick. Två skådespelare som försöker minnas och förstå. BOYS DON ́T CRY är ett drömlandskap och ett känslolaboratorium uppbyggt av digital grafik, kroppar som kolliderar, ben som springer, vuxna som lyser med sin frånvaro, ögon som öppnas och ögon som sluts, händer som vill gripa tag i något som känns sant, neonljus som trevar sig fram och musik som längtar bort, till något annat ställe, någonstans där allt är okej, du är okej, vi är okej, världen är okej.
BOYS DON’T CRY är ett devisat scenkonstverk där manus bygger på djupintervjuer av 13 pojkar/unga män i åldrarna 12 – 23 år samt skådespelarnas egna erfarenheter. Föreställningen är i första hand skapad för ungdomar mellan 13 – 19 år. Med föreställningen vill vi skapa dialog kring hur samhället kan ge personer med manlig könsidentitet verktyg för att lättare kunna bejaka och kommunicera känslor. I projektet ingår ett pedagogiskt samarbete med organisationen MÄN (tidigare Män för jämställdhet).
Mer info och biljetter på ungatur.se
Av: UngaTur
Regi: Aurelia Le Huche
Manus: Aurelia Le Huche med ensemble
Medverkande: Binyam Haile, Joel Dannerup
Scenografi och ljus: Gloria Hao, Henrik wenne
Kostym: Sofi Gregersdotter
Musik och ljud: JVM (Marko Lazarević)
Teknik: Joel Dannerup, Henrik Wenne
Regiassistent: Alica Tserkovnaja
Ljuskonsultation: Sofia Linde
Snickeriarbete: Jonatan Lennman
Producent: Sofia Anner
Kommunikatör: Emma Lundqvist
Grafisk formgivning: Lisa Dalenius
Föreställningsfoto: Rebecka Holmström
Produktion: UngaTur
Verksamhetsledning och förproduktion: Siri Nyke
Läs Adam Svanells förhandsreportage i SvD om mäns tårar HÄR:
Recensioner:
”Le Huches tillämpning av en kollektiv metod för framställningen av pjäsen är väl sammansatt – bra och effektiv teater, helt enkelt.”
– Loretta Villalobos, Aftonbladet
”Binyam Haile och Joel Dannerup rör sig mellan gestaltande och verklighet, i pjäsen men också i scenrummet. Det är fantastiskt fint skådespeleri. ”
Se på:
”Vi vill undersöka glappet mellan vad man känner och hur det kommer ut.”
Abdul Hibombo, SVT Kulturnyheterna
Lyssna:
Förmiddag i P4 med Pär Fontander: regissör Aurelia Le Huche och skådespelare Joel Dannerup talar om pjäsen och spelar upp en dialog med appen Siri, 1.33 in i programmet
Läs om:
” Så ska nya pjäsen få män att gråta”
Saga Elgenstierna, Stockholmdirekt
”Teater ska ge redskap mot begränsade machokultur”
Hanna Westerlund, Fria Tidningar
”Pojkar gråter visst, eller?”
”Om man tittar på våldsstatistik och dylikt ser man att det är hos dem problemet ligger. Det är männen som är problemet. Vill vi gå vidare måste vi rota runt där. Det kan man göra på flera sätt, personligen tror jag på ett empatiskt och lösningsorienterat förhållningssätt. Att försöka prata om det på ett sätt som faktiskt kan kommunicera till unga killar. Hitta ett tilltal som de kan ta till sig. Det kan upplevas provocerande att ge män plats, för att de redan har så mycket plats. Men frågan är på vilket sätt någon tar plats och vad det ger, säger Aurelia Le Huche.”
52 Hz
- ETT PÅGÅENDE SCENKONSTPROJEKT OM VARAT,
TIDEN, OCH VÄRLDENS ENSAMMASTE VAL.
Där ingenting lever, växer ändå baklänges en reva av tid.
Och jag reser i den tysta rymden under havets yta.
Jag står inför världens ensammaste val och jag kan inte välja.
Ett work-in-progress projekt på temat självmord, baserat på kollektivt skapande, startat hösten 2016 av organisationen Totalnormal, som är en del av Fanzingo. En delredovisning hölls den 10 oktober på Dieselverkstaden, Stockholm (världsdagen för psykisk hälsa), och en större redovisning den 28 oktober på Salong Unga Klara kl 18.00, med efterföljande samtal lett av Fatih Okan från Unga Klara.
Projektet fortsätter under 2017 i syfte att tillsammans med deltagare från Totalnormal skapa metoder för eget och kollektivt skapande samt producera konstnärligt material med hög kvalitet och angelägenhet både för deltagarna själva och för omvärlden.
Den 8 och 9 maj hölls två redovisningar/workshops på Unga Klara i Stockholm.
Hur känns det att vilja ta sitt liv?
Vilka bilder, känslor och erfarenheter ryms i en kropp och en tankevärld där livet inte längre upplevs som ett alternativ?
Hur är det att lämnas kvar?
Hur fungerar vården idag?
Och hur berör vi ett av människans allra mest tabubelagda och skrämmande ämnen?
Regi: Aurelia Le Huche
Text: Ensemblen, Aurelia Le Huche, Christoffer Nilsson, Peter Lindahl, Robert Naverstam
Musik: JVM
Medverkande: Binyam Haile, Cesar Borgkrans, Franciska Löfgren, Henrik Wenne, Johanna Sundberg, Julia Gumpert, Julia Norén, Sven Rickström, Christoffer Nilsson (inspelad röst), Tove Boysen,
Producent: Bodil Lundmark
Foton: Lars Södergran
"Existentiell och fysisk scenkonst om självmord"
Förhandsreportage i Stockholms Fria Tidning oktober 2016:
Publikröst efter redovisningen på UngaKlara:
"52HZ – hade ensemblen och jag haft nåt slags telepatiskt samtal om Christian och hans tid med ohälsa i psykiatrins öppenvård? Det kändes faktiskt så när jag tittade på föreställningen. När jag tittade på föreställningen, när jag hörde, kände och andra klädde handlingen. Ett terapeutiskt möte, ett bevis på att andra upplevt samma. En gåva från människa till människa, från skådespelare till publik - till mig. Kanske ni också har upplevt ett totalt samförstånd utan att föra ett samtal? Så kändes det för mig. En djup förståelse för min son och det som drabbade honom. Utan att vi talat med varandra om det. Ännu ett perspektiv för mig i det eviga pusslandet av insikter. Skådespelare som med djupare insikter kunde sända på alla frekvenser. Tack! Jag hoppas att projektet får fortsätta, så att andra också får möjlighet att se och uppleva."
Scen Totalnormal är en mobil scen för unga med erfarenhet av psykisk ohälsa eller utanförskap. Vi är en del av verksamheten Totalnormal och startade i januari 2016 med stöd av Arvsfonden. Läs mer på http://www.totalnormal.se
DEN SISTA MÅLTIDEN
En föreställning av studenter på film/media/animationsprogrammet på STDH
Musikvideo Atlas " Poster" av Niklas Alexandersson 2018
THE DIRECTATOR
Modereportage av Original Handsome
Norbergfestivalen 2017, dansperformance.
"Ectoplasm Girls is the collaborative audiovisual project of Stockholm-based sisters Nadine and Tanya Byrne, started in 2007. With their unique blend of post-techno, industrial and esoteric pop they express their joint experiences with death and dreams. They released their first tape ‘Forever Nothing’ in 2008 and debuted on Joachim Nordwall’s iDEAL Recordings in 2011 with ‘TxN’, which was followed by the excellent ‘New Feeling Come’ in 2016. Truly honest, dreamy, dark, evoking music that switches from light to dark in an instant with its pulsating beats, haunting ambient soundscapes, deep hopelessness and comforting lights. As if Coil met Raime and decided to have a baby".
Foto Anna Dvrnik
GISELLE REVISITED
I GISELLE REVISITED återbesöker 35-åriga Aurelia rollen Giselle som hon skulle ha dansat på Operan 1999 som 17årig student. Föreställningen tar avstamp i ögonblicket då Aurelia lägger handen på dörrhandtaget in till skolan, släpper det igen, vänder sig om, åker hem och därmed avslutar en lovande dansarkarriär.
I GISELLE REVISITED ställs dokumentärt material mot den ikoniska klassiska baletten Giselles koreografi och dramaturgi. En berättelse om att växa upp, att göra val och att skapa förändring.
GISELLE REVISITED är en kärleks- och försoningsakt för alla de som någon gång gjort uppror eller någon gång kommer att göra det. För alla som vågat, för alla som överlevt, för alla som drömmer. GISELLE REVISITED är till dem.
Föreställningen är en rörelsebaserad smonolog som är c:a 50 min lång och vänder sig till alla åldrar men särkilt till unga i åldrarna 14-20 år. Den har hittills spelats i en nedlagd gymnastiksal på Barnängsgatan i Stockholm, på Turteatern och på ungaTurs scenkonstfestival PARADISO#8 och för skolklasser i Nacka kommun.
Av: Berglund&Tidström - rörelsebaserad scenkonst.
Idé och koncept: Aurelia Le Huche och Anne Jonsson
Regi: Anne Jonsson
Dokumentär historia & performer: Aurelia Le Huche
Musik: Tanya Byrne, fritt efter Adolphe Adam
Dramaturg: Tova Gerge
Tekniker: Simon Ahlgren
Scenografiöga: Erika Sjödin
Pressbilder: Jonas Jörneberg
Filmdokumentation: Emie Elg
Affisch: Leo Park
Dokumentärt fotografi: Cristian Hillbom
Medverkande på dokumentärt foto: Kristina Ehrs Dubrowska
Producent: Linnea Hansander
Med stöd av Konstnärsnämnden, Stockholms Stad, Stockholms Läns Landsting, Nacka Kommun, och ABF, i samarbete med CCAP
Några röster om GISELLE REVISITED:
"Den mest modiga och drabbande uppväxtskildringen jag sett. Ett fantastiskt stycke scenkonst. Se den!"
" Helt glad och tagen av att ha fått vara med om den här föreställningen. Ni som missa', jag är säker på att det kommer fler chanser. Det känns oundvikligt."
"Träffar rakt i hjärtat! "
"Äntligen fick jag se den, och bli (ännu mer) stärkt i min övertygelse om att det självbiografiska berättandet är det starkaste av allt på scen! !"
" Aurelia Le Huche äger scenen och träffar mig rakt i flickhjärteroten, får mig att rabbla mantran per automatik, spänna mina muskler och mitt vuxna mammahjärta att svämma över."
HÄXORNA (LE VILLI)
"I den svarta skogen finns en legend som kallas legenden om Vilierna och denna sprider skräck i alla trolösa älskare. Om en ung flicka dör av kärlek, samlas varje natt i skogen häxorna för att dansa, och de väntar på förrädaren. Om de sedan möter honom, skrattar de och dansar med honom tills han faller död ned."
/Ferdinando Fontana
HÄXORNA. (Le Villi) är Giacomo Puccinis allra första opera. Sommaren 2016 satte Kamraterna upp den utifrån en feministisk läsning, inspirerad av det under romantiken rådande intresset för naturens mörka sida och ockultism.
I HÄXORNA utforskas synen på kopplingen mellan kvinnan, naturen och ondskan i förhållande till frigörelse och uppror. Vi rör oss i gränslandet mellan det brutala, blodtörstiga och hämndlysta och den feministiska utopin där ett annat system, styrt av mjuka värden, gemenskap och solidaritet, råder.
I HÄXORNA ställs, inspirerat av den romantiska tidsålderns dualistiska livssyn, det vackra mot det groteska, gott mot ont, konventioner mot anarki. Världsordningen vänds uppochner och väcker frågor kring kring tro, etik och moral i förhållande till uppror.
"Sevärt i sommar - så fick också denna lite lamt förkastade ungdomsopera av en annars för ofta spelad kompositör upprättelse genom en radikal och fullständigt rimlig tolkning och ett i sitt format mycket engagerat framförande. Publiken i furore - välförtjänt. Ett skäl till att det blir bra är att konceptet i stället för rutinmässig uppdatering snarare går bakåt i det här stoffets scenhistoria för att dyrka upp dess relevans i tiden. Det känns samtida."
Stefan Johansson, chefregissör och chefdramaturg Malmö Opera
Musik - Giacomo Puccini
Libretto - Ferdinando Fontana
Regi - Aurelia Le Huche
Musikalisk ledning och arr - Anna Christensson
Översättning - Birgitta Prejborn/ Anna Christensson
Dramatiker - Isabel Cruz Liljegren
Scenografi - Erika Sjödin
Kostym - Marie Moberg/Maria Peterson
Mask - Angelica Ekeberg
Ljusdesign - William Wenner/ Lina Benneth
Projektioner - Tanya Byrne
Tekniker - Joel Olby Dannerup
Koregrafassistent - Nelly Zagora
Föreställningsbilder och filmdokumentation - José Figueroa
Producent och verksamhetsledare - Teresia Pettersson
Med stöd av Statens Kulturråd, Stockholms stad, Stockholms Läns landsting och ABF
Medverkande:
Heddie Färdig, Daniel Ralphsson, Karolina Blixt, Hanna Edh, Maria Hartman,Birgitta Larsson, Gloria Kisekka Ndawula, Ingrid Rådholm, William Davis Lind, Peter Nyqvist, Fredrik Essunger, Andreas Olsson,
Elinor Tollerz Bratteby, Jenny Jernberg, Ylva Larsdotter, Maria Winiarski, Zéphyrin Rey-Bellet, Per Björkling, Madeleine Johansson, Andreas Lundmark
Recensioner (klicka på länkarna för att läsa dem i sin helhet):
"Häxorna har blivit en vacker föreställning, präglad av allvar, lugn och ett uttrycksfullt rörelsespråk. "
"Regissören Aurelia Le Huche är klassiskt utbildad dansare med egen dramatisk erfarenhet av Giselle, nyligen gestaltad i hennes dokumentär-performance ”Giselle revisited”. Det känns i den fysiska regin och det feministiskt inspirerade konceptet om våldsam frigörelse, uppror och vedergällning."
"Aurelia Le Huche har skapat lika mycket koreografi som regi och ställer tuffa krav på solisterna och den åttahövdade kören. Till en början uppklädda i hatt och kappa rör de sig i en rituell folklore som upplöses till en feministisk powerdans. Men också stillnar i spöklika kolonner som skogens förtrollade träd. Mest anslående är finalens dödsdans runt dramats otrogne fästman, en virtuos uppvisning av Daniel Ralphsson som levande sprattelgubbe. "
"Häxorna skrevar och räcker ut tungorna i ett för övrigt avskalat scenrum med vita tygcylindrar. Kanske finns ändå den urkvinnliga kraften i den till en början suckande och trånande Anna (Heddie Färdig) som går från suckande till hämndlysten, eller så infrias frigörelsen när Daniel Ralphsons sockrige Roberto får klä skott för den svekfulla manligheten. "
Loretto Villalobos, Aftonbladet
"Det jag nästan älskar mest av allt är dock blomstersmyckningen kring viliernas skrev, och hur de under föreställningen med sina gester framhäver sin mittpunkt och låter blommorna liksom avsöka rummet som känselspröt. Snippa-power! "
"Regissören hade lagt en klar feministisk läsning vilket inte minst framgår av att pappans roll hade tagits bort och ersatts av Annas mamma. De olika dansinslagen visade med all önskvärd tydlighet att kvinnor kan särskilt om de är eniga! (...) Avslutningsvis blev det en enastående musikalisk upplevelse väl värt en besvärlig resa upp och ned inom ramen för ett tjugotal timmar! Det är definitivt en operaupplevelse som du inte bör missa vare sig du bor i Ystad, Lidköping eller Korpilompolo!"
"I Aurelia Le Huches uppsättning, tillsammans med Anna Christenssons musikaliska tolkning, blir denna operabalett en uppvisning av kvinnokraften, även om den är bortom döden. En fingervisning till denna tolkning finns också i programbladet med ett citat ur Valerie Solanas SCUM-manifest: ”Ge inte upp är svaret, fucka upp är det." (...) Redan i denna korta opera (en dryg timme) kan man höra och känna igen Puccinis musik, pärlande, oerhört vacker och bitvis skör. Jag hade gärna hört och sett mera. Och jag är också glad att Kamraterna lyfter fram denna berättelse om kvinnor med kraft."
DEN GULA TAPETEN
-en ambulerande film- och teaterinstallation om frihet, kropp och rum.
Genom Charlottes dagboksanteckningar skildras hennes liv under en tid då hon av sin make och tillika läkare hålls instängd och isolerad i sitt rum för att bli av med sina "nervösa besvär". I sin ensamhet utvecklar hon en neuros kring rummets mönstrade tapet, som upptar alltmer av hennes tid och energi.
Verket är uppbyggt av två delar, där den första består av en filminstallation och den andra av en teatermonolog. Publiken får dela Charlottes sönderfallande verklighet där de rumsliga gränserna mellan aktör och åskådare suddats ut. På väggarna leker den mönstrade tapeten med sig själv och förflyttar oss till suggestiva tankerum.
Novellen "The yellow wallpaper" fungerade då den gavs ut 1892 som en kritik mot äktenskapet som institution och mot kvinnors begränsade möjligheter till självständighet och tolkningsföreträde. Än idag problematiserar berättelsen könsmaktförhållanden både i hemmiljön och i offentligheten.
”…behovet av att i biologiska termer kodifiera kvinnans underordning intensifierades i samma ögonblick som hon började kräva större frihet. Kvinnokroppen blev ett hus som måste öppnas, en brännpunkt för en hotad ordning. Inbäddad i celler, strukturer och vätskor vilade det kvinnligas begränsning. Genom att framställa kvinnan som styrd av sitt underliv och könsspecifika, fragila nerv - och själssystem, blev det möjligt att framställa henne som olämplig för den offentliga arenan.” Ur Den mörka kontinenten av Karin Johannisson
En produktion av PUMA scenkonst
Föreställningen spelades under 2013 på Färgfabriken, Uppsala Stadsteater, Blå huset i Tensta samt Teater Tre. Efterföljande workshops hölls vid tre tillfällen för gymnasieungdomar.
Regi - Aurelia Le Huche
Dramatisering - Elin Skärstrand
baserad på en novell av Charlotte Perkins Gilman
På scen - Elin Skärstrand
Scenografi - Erika Sjödin
Musik - Simon Steensland
Film - Aurelia Le Huche och Tanya Byrne
Projektioner & grafisk formgivning - Tanya Byrne
Pressbilder - Tanya Byrne
Regiassistent - Vendela Carlberg Larsson
Producent - Emilie Löfgren
Med stöd av Stockholms Stad, Stockholms Läns Landsting och Konstnärsnämnden.
"Bäst just nu"
Ingegärd Waaranperä, DN April 2013
Recensioner:
"Pjäsens framförande är fullkomligt briljant"
"Det är ambitiöst att liksom Perkins Gilman ge den galna kvinnan på vinden en röst, att giltiggöra drömmen om frihet. "
Föreställningen började med en film projicerad på rummets väggar, som ni kan se nedan.
VIRGIN SUICIDES
"Uppenbarligen doktorn, har ni aldrig varit en trettonårig flicka". - Cecilia Lisbon, 13.
Med utgångspunkten i frågor kring identitet och existens satte PUMA scenkonst 2011 upp VIRGIN SUICIDES, genom att fritt efter Jeffrey Eugenides roman "The Virgin Suicides" och med inspiration från Sofia Coppolas film med samma namn tolka berättelsen om fyra systrars mystiska liv och död.
Berättelsen som utspelar sig i en svunnen tid någon gång efter 1950, präglas av kontrasten mellan det tröttsamt alldagliga och det djupt dramatiska, och kan på så sätt sägas representera en ung människas väg in i vuxenlivet.
Cecilia, Lux, Bonnie och Mary Lisbon växer upp i medelklassens perfekta förort tillsammans med sina religiösa föräldrar. En dag tar yngsta systern Cecilia sitt liv genom att hoppa från familjens hustak. Detta blir upptrappningen till en berättelse om hur vilja byts ut till frustration, och livslust till depression. I takt med att de tre kvarstående systrarnas behov av att få utforska världen och sig själva ökar, förminskas deras livsrum tills de slutligen är totalt isolerade. Efter en tid väljer de att gå samma öde som Cecilia till mötes.
Historien berättas av en grannflicka som på avstånd beundrat den mytomspunna systerskaran. På så vis kommer dramat om en samling självmordskandidater även att handla om lust, längtan, trånad och nyfikenhet.
Föreställningen gästspelades våren 2011 på moment:teater, Gubbängen
Efterföljande workshops hölls vid tre tillfällen på LAVA, Kulturhuset, med skolelever 12-15 år.
En reading av delar av materialet hölls också på Radio totalnormal i mars 2011.
På scen:
Magdalena Myde, Elin Skärstrand, Nadja Sjöström, Saskia Oljelund, Christopher Rasimus, Kalle Windén
Röster:
Karolina Hyllner, Hanna Sundén, Simon Steensland
Regi: Aurelia Le Huche och Karolina Hyllner
Manus och dramatisering: Aurelia Le Huche och Karolina Hyllner
Scenografi: Josefin Hinders
Musik: Simon Steensland
Ljus: Aurelia Le Huche och Snöret Lindén
Projektioner och trailer: Jenny Palén
och Annika Aschberg
Kostym: Aurelia Le Huche
Projektledning workshops: Mika Oijens
Illustrationer:Josefin Bergström
Pressbilder: Gustaf Johansson
Regiassistent: Linnéa Heinrich
Scenografi& kostymassistent: Erika Sjödin
Föreställningstekniker: Anna Belstock, Erika Sjödin
Producenter: Linnea Hansander och Emilie Löfgren
Med stöd av Stockholms Stad och Studiefrämjandet.
ÖVRIGT FRÅN FÖRR