RUM FÖR AVSKED

Inom ramen för kursen Performance och Live-art på SKH våren 2021 genomförde jag en andra förstudie till verket Blessed be the mourning ones. Uppgiften var att skapa en platsspecifikt performance, och mitt fokus låg på att gestalta sökandet efter det som är inte längre finns, och ställa frågorna kring vilka rum som är tillåtna att beträda och fylla med sörjande, samt vilka spår en människa lämnar efter sig under sin livstid. Vad finns kvar, och var finns de kvar? 

Den brittiska psykologen John Bolwby, som var en pionjär inom anknytningsteorin, delade in en människas sorg i fyra stadier, varav ett av det kallas för ”yearning and searching”. Den sörjande är intellektuellt sett medveten om att anknytningen till en betydelsefull person är bruten, och försöker fylla det tomrum som uppstått genom att söka efter hen på olika sätt. Det kan vara genom att behålla föremål som tillhör personen, att förlora sig i minnen och utföra symboliska handlingar, men också genom att rent fysiskt ropa efter eller försöka få kontakt med den som är borta, liksom att älta samma frågeställningar om och om igen. Jag ville gestalta dessa fenomen, ge form åt detta ”ropande”, men också åt känslan av att inte höra hemma någonstans när någon som står för närhet och trygghet plötsligt försvinner. 

I sökandet efter en plats att ha min performance lekte jag med tanken på att arbeta med en miljö i närheten till Rättsmedicinalverket i Solna. Detta eftersom det var den plats där jag för sista gången såg min bästa vän, vilken pjäsen Blessed be the mourning ones handlar om. I samband med att jag befann mig i närheten av byggnaden i fråga för att reka blev jag gripen av polis, jag gissar att jag blev misstänkt för olaga intrång, trots att jag inte passerat några förbudsskyltar eller staket.  Det var en ganska dramatisk upplevelse vilken blev ytterligare en del av en väv av händelser som jag relaterade till min förlust. Det blev en meta-dimension till känslan av att vara platslös, hemlös, där känslan av utanförskap och platslöshet och hemlöshet ur ett samhälleligt perspektiv blev väldigt uttalad – vilka rum är öppna för vem, vem har rätt att finnas var, och vem har rätt att finnas kvar? I och med denna upplevelse började sökandet inte bara handla om att försöka hitta personen jag förlorat, utan också om sökandet efter upprättelse, att claima en plats där vår historia får lov att finnas. 

Resultatet blev utvecklandet av personan Vandraren. Vandraren är en osalig ande som aldrig slutar leta efter något hen inte vet vad det är. Vandraren är också en detektiv som söker svar på frågor som inte går att besvara. Vandraren har på sig basker och solglasögon och bär på en blå skurhink. Vandraren letade efter en plats för sin performance, som allegori till den sörjandes sökande efter det försvunna. 

Tillslut valde jag en plats att vara på som kändes trygg och förhållandevis ostörd, nere i skolans källare, i sällskap av återvunna kartonger, gamla lampor och annat skrot från den fina skolan en våning upp. Där fanns en möjlighet att berätta och försöka dela det odelbara, som en kurskamrat formulerade det. I detta utrymme visade jag videoklipp där jag berättade om upplevelsen kring polisingripandet samt dokumenterade mitt sökande efter en ny plats. Jag iscensatte också en ritual där jag försökte ikläda mig rollen som död kropp som iordningställs inne på ett bårhus (jag fick en riktig svepskjorta gratis av en snäll begravningsentreprenör som ville stötta kulturen). 

Verket avslutades med en soundwalk längs Försvarsmaktens noggrant inhägnade byggnad och vidare ut på Gärdet, i ett försök att ändå ta ut berättelsen i en miljö där den inte upplevts som välkommen. Min tanke var att det skulle kunna läsas på två sätt, dels som en procession där sorgeritualen faktiskt tar sin rättmätiga plats, men också som en aktion utan slut där Vandraren fortsätter sitt sökande.

Jag har i många års tid haft en inre bild av röda spår som ett sätt att genom topografin följa en människas öde – om vi doppade våra fötter i rödfärg, vilka platser skulle vi då ha målat under vår livsstid? Som en illustration av detta gick Vandraren under promenaden med skurhinken i handen och klev emellanåt i den, för att sedan fortsätta gå och således lämna röda spår på marken (tomatsås). 

Min vän hittades avliden i sin soffa, som en konsekvens av omfattande inre blödningar, och brevid honom stod en blå skurhink halvfull med blod som han använt för att inte förstöra golvet. För mig är hinken och färgen en symbol för både vackra och makabra minnen. Den står för våra avtryck, våra erfarenheter och för de små osynliga spåren av våra kroppar som finns kvar överallt. Vår historia går inte att städa bort. 

Verket visades i april 2021 som en intern redovisning på SKH. Stora delar av verket ligger till grund för det fortsatta utvecklandet av pjäsen Blessed be the mourning ones. Jag håller just nu på att vidareutveckla verket till ett fristående videoverk som även kan fungera som en prolog till pjäsen.