En vloggperformance/installation om frågor kring vilka rum som är tillåtna att beträda och fylla med sörjande, om vilka spår en människa lämnar efter sig under sin livstid, och hur vi kan påverkas av samhällets medikalisering och institutionalisering av döden.
Den brittiska psykologen John Bolwby, som var en pionjär inom anknytningsteorin, delade in en människas sorg i fyra stadier, varav ett av det kallas för ”yearning and searching”. Den sörjande är intellektuellt sett medveten om att anknytningen till en betydelsefull person är bruten, och försöker fylla det tomrum som uppstått genom att söka efter hen på olika sätt. Det kan vara genom att behålla föremål som tillhör personen, att förlora sig i minnen och utföra symboliska handlingar, men också genom att rent fysiskt ropa efter eller försöka få kontakt med den som är borta, liksom att älta samma frågeställningar om och om igen.
Då jag studerade Performance och Live-art på SKH våren 2021 fick jag i uppgift att skapa en platsspecifik performance, och mitt fokus låg på att försöka gestalta sökandet efter det som inte längre finns, åt John Bolwlbys ”ropande”, men också känslan av att inte höra hemma någonstans när någon som står för närhet och trygghet plötsligt försvinner.
I sökandet efter en plats att ha min performance lekte jag med tanken på att arbeta i en miljö nära Rättsmedicinalverket i Solna. Detta eftersom det var den plats där jag såg min bästa vän för sista gången. I samband med att jag befann mig i närheten av byggnaden i fråga för att reka blev jag gripen av polis, då de ansåg att jag agerade misstänkt. Upplevelsen blev ytterligare en del av en väv av händelser som kunde relateras till min förlust. Det skapade en meta-dimension till känslan av att vara platslös, hemlös, och där begreppet utanförskap ur ett samhälleligt perspektiv blev aktualiserat – vilka rum är öppna för vem, vem har rätt att finnas var, och vem har rätt att finnas kvar? Sökandet handlade nu inte bara om att försöka hitta personen jag förlorat, utan också efter en plats där vår historia får lov att finnas. Verket lyfter också frågan hur vårt tids medikalisering och institutionalisering av döden påverkar de känslor vi har och de ritualer vi utför i samband med ett dödsfall; när döden flyttats bort från oss, in i stängda operations- och obduktionssalar, hur hanterar vi döden då?
En första version av verket visades i april 2021 som en intern redovisning på SKH. Det har sedan utvecklats till ett fristående videoverk som visades i två olika format under våren 2023; som performance under festivalen Två veckor i maj på Teater Tribunalen, och som installation på SITE/specific festival. Under 2024 kommer verket att omarbetas för att tillsammans med Blessed be the mourning ones ingå i utvecklingsprojektet Kärlekens pris.
Idé och utförande: Aurelia Le Huche
Medverkande i film: Fabian Hedlund
Bildkonst i film: Jonas Viktor Bergman
Musik av: Antony and the Johnsons, Jonas Viktor Bergman, Aurelia Le Huche
Filmning: Maja Frykberg Andersson, Hanna Åhs
Inspelning och mixning av ”Rekviem”: Linus Segerstedt, Kelly Wedin, Mira Eklund
Handledning: Bogdan Sczyber
Verket är c:a 25 min långt.
Med stöd av Konstnärsnämnden och Dansplats Skog.
